Smittskydd och djurvälfärd i vattenbruket

När vattenbrukaren misstänker att det förekommer en smitta på odlingen ska en veterinär kontaktas. Veterinären bedömer om djuren ska provtas och om odlaren ska vidta någon annan åtgärd. Innan provsvaren kommer kan odlingen spärras av Jordbruksverket. En spärr innebär oftast att inga djur får kom till eller flyttas ifrån odlingen och att endast behörig personal får vistas på odlingen. Beroende på vilken smitta som identifierats kan åtgärderna se olika ut. Det kan vara allt från att man isolerar en grupp av djur tills smittan gått över, ofta med hjälp av någon form av behandling, till att man slaktar ut samtliga djur på anläggningen.

Spridning av smittor kan ske på olika sätt. Vid odling i öppna anläggningar som är lokaliserade i ett naturligt vatten finns risk för att smittor spridas från odlingen till vilda bestånd, men också från det vilda in i odlingen. Det är dock ofta mycket svårt att veta var smittan först uppkom. I slutna, landbaserade anläggningar kan man oftast utesluta att smittan kommer från vilda djur. Mest troligt är att den introducerats genom nyanlända djur burit på smitta, från utrustning eller personal. Fisk som rymmer från en anläggning kan potentiellt också sprida smitta om det förekommer i odling. Det är dock oklart om detta har skett i Sverige.

Att en smitta är anmälningspliktig innebär att odlaren är skyldig att informera en veterinär.
Veterinären anmäler i sin tur förekomsten av smittan till Jordbruksverket, men odlaren
måste inte vidta några specifika åtgärder. Vissa smittor kan dock vara allvarliga och mer smittsamma – då måste odlaren utöver att informera en veterinär även vidta åtgärder så att risken för spridning inom odlingen eller till vilda djur minimeras.

Användningen av antibiotika inom djurproduktionen i Sverige är mycket låg. Förebyggande behandling med antibiotika är förbjuden. Det är oftast unga djur i landbaserade odlingar som behandlas med antibiotika vid sjukdom. Äldre djur är mer motståndskraftiga mot bakteriella smittor och ofta väljer odlaren att slakta fisken något tidigare än planerat istället för att behandla då en behandling är kostsam. Den antibiotika som används ges genom att utfodra fisken med en särskild typ av foder. Det finns regelverk som styr hur man får använda antibiotika och vem som får ordinera. Detta är för att förhindra onödig behandling, minimera risk för resistensproblematik och för att det inte ska bli farligt att äta livsmedel från behandlade djur. Skulle antibiotika behövas kan det endast skrivas ut av en legitimerad veterinär.

Fisk omfattas av den svenska djurskyddslagen. Lagen säger bland annat att djuren ska skyddas från onödigt lidande. Fiskarnas välfärd inom fiskodling regleras och skyddas genom ytterligare föreskrifter som ställer krav på anläggningen, odlaren och förhållanden som fisken får vistas i. Även slakt och bedövning i samband med slakt av fisk från vattenbruk är reglerad. Då det odlas många olika arter av fisk inom vattenbruket är det svårt att detaljreglera exempelvis slakt. Arterna är varierar i tålighet, temperaturkänslighet och storlek och mycket annat. Jordbruksverket och Sverige lantbruksuniversitet (SLU) arbetar med att ta fram studier kring skonsamma slaktmetoder vilket kommer hjälpa odlaren att hitta rätt metoder för arterna som hen håller på anläggningen.

I takt med att vattenbruket blir vanligare i Sverige ökar kunskapen om fiskarnas välfärd, både inom branschen och hos myndigheterna vilket leder till en mer skonsam och hållbar djurproduktion.

• Statens veterinärmedicinska anstalt om sjukdomar inom vattenbruket Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..
• Jordbruksverket om smittskydd och djurskydd inom vattenbruk. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
• Kontroll och övervakning på vattenbruk. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
• Fiskodlingsbranschens code of practice: Odlad med omtanke. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.